Solen gassar och värmen smeker ansiktet.
Våren är här och det är inte utan att man passar på att njuta lite extra av varje minut i ljuset.
Speciellt inte efter en lång och mörk svensk vinter i ryggen, en vinter där Tottenham Hotspur upplevt både medgång och motgång, och nu trots allt återigen jagar en plats i Europa.
Men när ska vi ta klivet in i värmen, in i det absoluta finrummet. Turneringen de kallar Champions League.
När ska vi kunna utmana om titeln Londons bästa lag igen, en position vi en gång hade? Förvisso för väldigt länge sedan men dock.
Tänker ibland på hur man hade sett på fotbollen om man i sina unga år valt att hålla på ett lag som Manchester United eller Chelsea.
Hade man då uppskattat en seger på en regnig bortaplan i december mot ett oglamoröst lag som Bolton eller Wigan. Eller hade man bara krasst konstaterat att, ja idag var en vanlig dag på jobbet. Stämpla in, stämpla ut.
Hade man varit fullständigt lyrisk efter 4-0 i en hemmamatch mot ett redan avsågat West Bromwich.
Hade man känns stoltheten växa i bröstet i samma stund som man hör ljudet från lika lyriska supportrar på läktarna på en fullsatt hemmarena?
Fan vet.
Ibland tror jag det är ganska befriande att känna total ovisshet, eller kanske till och med vara mer eller mindre övertygad om att vi kommer torska på Old Trafford när United jagar sitt femtioelfte ligaguld. Och att då kanske få uppleva en skräll!
Förhoppningar istället för förväntningar.
Att bli glatt överraskad istället för lättad.
Sen är det klart, det hade förstås varit trevligt att någon gång i sitt nu 30-åriga liv få uppleva något riktigt stort med klubben i ens hjärta. Några ligacuptitlar har det blivit på vägen, men tänk om man fick säga att man håller på laget som vann ligan, en enda gång!
Jag avundas de som var med senast det hände…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar