För alla oss Spurssupportrar är söndagens derby matchen som bara måste vinnas men som aldrig vinns, eller jävligt sällan i alla fall (den magiska Ligacupmatchen borträknad). Spurs mot Arsenal, det riktiga Londonderbyt där så mycket mer än tre poäng står på spel.
Ett Arsenal som verkar lyckas oavsett spelidé (Grahams defensiva 1-0 taktik med ett gäng spelare med träben och missbruksproblem eller Wengers flödande anfallsfotboll med ett gäng fjuniga tonåringar i huvudrollerna) mot ett Tottenham som år efter år mest lyckas med att ge oss supportrar allt sämre nerver genom att pendla mellan fantastisk anfallsfotboll ena sekunden och katastrofalt försvarspel den andra.
Inget annat lag har förmågan att pendla så mellan ytterligheterna, minns bara Manchester U hemma på White Hart Lane för ett antal år sedan när 3-0 i paus (naturligtvis med firande i soffan och pikar åt Unitedbekanta via sms), hastigt och mindre lustigt blev 3-5 vid full tid (med deppande i soffan och mindre roliga repliker i retur). För att ta ETT exempel! Andra finns också, nu senast i Bolton tex... för att inte tala om Burnley!
Sen finns det ju förstås matcher där det omvända scenariot utspelat sig. Upphämtningen mot Villa till 4-4 i fjol, 6-4 på Reading och så förstås, det osannolika derbyt i höstas... Men lik förbannat, nerverna tar stryk oavsett!
**********
För att återgå till derbyt. Nu är det fan ta mig dags för en seger mot Arsenal i ligan. Cuptriumfen satt som en smäck ifjol, men nu vill jag se tre poäng och en sur och vresig fransos med sina bortförklaringar... och visst känns det som att det är läge nu?
En sak är i alla fall säker, man lär knappast må bra under de nittio minuter matchen pågår. Magnifika prestationer lär blandas med hårresande misstag, bara att hoppas att vi har marginalerna på vår sida nu...
och kanske kanske kan vi få uppleva nåt likande igen...
COYS!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar